Sök
Stäng denna sökruta.

För anhöriga

När en familjemedlem är sjuk påverkas hela familjen. Om det bara är en kortvarig sjukdomsperiod krävs inte någon större anpassning, men om det handlar om ME drabbas man under lång tid.

Det går att urskilja olika faser i både den känslomässiga och praktiska anpassningen både för den som är sjuk och för den närstående.

Mamma i rullstol med sin familj runtom

Innan diagnos

Det första som händer är som regel att en person inte återhämtar sig efter en infektionssjukdom, exempelvis influensa.

När man söker vård förstår läkaren oftast inte vad det är fråga om eftersom de vanliga kliniska proverna inte visar något avvikande.

När symtomen kvarstår och kanske förvärras väcks frågan och oron: Vad är det som händer? Om sjukvården inte har några svar och läkaren kanske påstår att den som mår dåligt egentligen inte är sjuk, är det lätt att känna både ilska och vanmakt. Varför gör ingen något? Vad kan jag göra?

Särskilt för den som är van att kunna lösa problem är situationen mycket frustrerande.

Många börjar söka information på nätet och hittar information om ME, som stämmer in på de egna eller den anhörigas symtom.

Om man, kanske efter många olika turer, får diagnosen bekräftad kan det väcka blandade känslor.

Å ena sidan är det positivt att få ett namn på sjukdomen, men å andra sidan väcks sorg och förtvivlan eftersom det ännu inte finns någon bot eller effektiv lindring. Särskilt om man är förälder måste man då försöka hantera både sina egna och barnets/ungdomens känslor.

Vanligen följer processen det vanliga mönstret för en krisreaktion även om det finns stora individuella variationer.

Reaktionsmönster

Vid bekräftad diagnos följer processen det vanliga mönstret för en krisreaktion även om det finns stora individuella variationer.

Vi har olika sätt att hantera kriser: Någon reagerar starkt känslomässigt, en annan stänger till om känslorna, åtminstone för en tid. Någon behöver prata, en annan vill vara ifred. Tempot i reaktionen varierar från person till person. Erfarenhet av tidigare kriser har stor betydelse – positivt eller negativt.

I början är det är vanligt att man inte kan ta in verkligheten. ”Det är nog någon annan sjukdom, som det går att behandla. Kanske är han/hon egentligen inte så sjuk?”

Nästa steg inträder när man inte kan bortse från diagnosen och verkligheten. Hos någon utlöser detta djup sorg eller vrede, medan andra ivrigt börjar söka kunskap om sjukdomen, om forskning eller alternativa undersöknings- och behandlingsmetoder. Att man reagerar olika kan bli rejält påfrestande för relationen mellan familjemedlemmar, sjuka såväl som friska. Det kan vara svårt att inse att varje persons reaktionsmönster måste respekteras. För den som är anhörig kan det bli en svår balansgång – att stödja och hjälpa, men inte ta över.

Om sjukvården och försäkringskassan har fyllt sin uppgift, landar de flesta efter en tid i vad som kan kallas för acceptans eller ”nu är det som det är”.

Man orienterar sig mer mot vad som är möjligt att göra för att hantera den nya livssituationen, men det handlar inte om att resignera eller ge upp.

För den ME-sjuka är den viktigaste åtgärden att lära sig ”pacing”. Att lära känna sin kropps begränsningar och inte överskrida sin energitillgång.

Att planera sin dag och prioritera det som är mest värdefullt. Att få makt över sjukdomen och undvika krascher. Detta kräver i de flesta fall en större insats från partner och/eller barn när det gäller vardagssysslorna i hemmet.

Rollerna i familjen förändras, något som sällan sker utan viss svårighet.

Som anhörig måste man troligen förändra sin arbetssituation, resa mindre och hitta nya sätt att upprätthålla sociala kontakter.

För alla parter är det viktigt att begära den praktiska hjälp som samhället kan erbjuda i form av hemtjänst, assistans, färdtjänst och hjälpmedel. Den som är anhörig måste också ta hand om sig själv, få möjlighet till egen tid och egna sociala kontakter utan att känna dåligt samvete.

Tyvärr kan sjukvårdens och försäkringskassans okunskap och agerande bli ett stort hinder för den här anpassningsprocessen. Både den sjuka och den anhöriga påverkas negativt av att behöva kämpa hårt för att få del av de stödåtgärder man är berättigad till.

För föräldrar och vårdgivare

När man har ett barn med en kronisk sjukdom eller funktionsnedsättning kan man behöva avlastning och hjälp.

Ditt barn kan ha rätt till hemtjänst eller personlig assistans. Det finns företag som man kan ta hjälp av, undersök vad som finns i just er kommun. Via kommunen kan man också få hjälp med kontaktperson eller kontaktfamilj. Det kan vara ett sätt för ett barn som inte orkar ha så stort socialt umgänge att få möjlighet att träffa andra.

Som vårdgivare kan ni ha rätt till vård av barn eller vårdbidrag, det ansöker ni om hos Försäkringskassan:

Kontakt med andra som vet

Att få kontakt med andra i samma situation är ofta till stor hjälp både för den sjuka och den anhöriga. Att inte behöva förklara och försvara vad sjukdomen innebär. Att dela känslor och erfarenheter och få förslag till lösningar på problem som andra också mött har stor betydelse både för den som är sjuk och den som är frisk.

RME har särskilda Facebook-grupper för föräldrar och för anhöriga och våra olika regionföreningar erbjuder förutom medlemsmöten också särskilda träffar för anhöriga.

Engagemang i RME

Som anhörig kan man bidra aktivt till att förbättra situationen för alla ME-drabbade genom att vara en del av patientföreningens arbete både praktiskt och när det handlar om att påverka myndigheter och vårdgivare.

När vi agerar gemensamt utifrån gedigen kunskap om sjukdomen och om aktuell forskning både i Sverige och internationellt blir vi en kraftfull påtryckningsgrupp.

Dessutom känns det väldigt meningsfullt för många av oss att göra något både på kort sikt, för att det ska finnas adekvat vård för ME-sjuka, och på längre sikt för att för att det ska utvecklas bot och lindring för den sjukdom som drabbat oss och våra kära.

Du som vän

Att ha en sjuk vän kan vara svårt. Det är såklart väldigt tråkigt att din vän inte längre kan vara delaktig som tidigare.

Din vän är samma person som innan hen blev sjuk, men vissa saker behöver anpassas.

Att ha vänner då man blivit sjuk är jätteviktigt – alltså är du jätteviktig!

Vad du kan göra

  • Lär dig om ME, vad det är och hur det fungerar.
  • Fråga vad din vän klarar av, istället för att gissa.
  • Hitta på nya saker ni kan göra tillsammans.
  • Bestäm att ni pratar och frågar om allt, för mer förståelse och respekt.
  • Känn att det är okej att berätta om saker du gjort, även om din vän inte varit delaktig. Visa gärna bilder.
  • Hör av dig. Det är alltid uppskattat.
  • Träffas när din vän mår som bäst.
  • Håll dig borta från din vän om du är sjuk. 
  • Fråga om du ska stänga av ljudet på din telefon. En del kan tycka att det är jobbigt med ljud.