Sten Helmfrid, docent i fysik & Johan Edsberg, specialist internmedicin, medicinkliniken Mora
PACE-studien (2011) skulle undersöka behandlingseffekten av gradvis ökad träning och kognitiv beteendeterapi vid kroniskt trötthetssyndrom (ME/CFS) enligt en modell som utvecklats bland annat av försöksledarna. Studien var till sitt upplägg djupt problematisk. Till exempel används bara subjektiva primära effektmått trots att det inte är en blindad studie, urvalskriterierna omfattar en större och mer heterogen grupp patienter än vad som normalt avses med ME/CFS [5] och sjukdomsmodellen saknar vetenskapligt stöd.
Under studiens gång ändrades protokollet på ett sätt som gynnade den favoriserade hypotesen, bland annat användes en mer fördelaktig mätskala för det primära effektmåttet trötthet. Gränsen för återhämtning sänktes så att den för vissa effektmått hamnade under gränsen för att komma med i studien. Objektiva sekundära effektmått redovisas ofullständigt och vissa först i senare publikationer [10]. Det gjordes ingen känslighetsanalys för att undersöka om resultaten var robusta under de nya förutsättningarna.
Länk till artikeln:
Dags att förkasta PACE-studien