Författaren önskar att läsaren, om den orkar, låter ett lugnt musikstycke spelas i bakgrunden på låg volym under läsningen eller efteråt för att skapa en interaktiv upplevelse. Musikstycket heter ”A Gentle Sunlight” och är skrivet av James Quinn. Musikstycket finns både på Spotify och Youtube. Förhoppningen är att den lugna musiken och läsningen eller ännu hellre högläsningen ska bli en fin stund för brukaren och beröra.
Nu ska jag berätta en saga för dig. Om en helt vanlig flicka som var duktig. Hon fick tidigt lära sig att strävsamhet och vänlighet var någonting lönsamt. Att om man bara levde så skulle livet bli rätt. Men detta var inte sant. För den här världen var full av mörka skuggor. Onda varelser som ville skada och som kunde haka fast vid människor som var sårbara eller kanske bara hade otur och åka snålskjuts på deras ryggar. Haka fast med vassa taggar och hämta näring i människornas glädje och lycka och i allt det som var vackert och rent.
En helt vanlig dag när flickan levde sitt liv i strävsamhet och vänlighet mötte hon en skugga. Den var stor och stark och flickan som var sårbar eller kanske bara hade otur, hon var chanslös. Skuggan fick fäste på hennes rygg och den grävde sina vassa taggar djupt ner i flickans kropp och hämtade näring. Till en början blev flickan rädd. Skräckslagen till och med. Hon började springa för att försöka skaka av sig skuggan. Hon sprang och sprang tills hon inte orkade mer. Sedan blev hon ledsen och förtvivlad. Hon grät och skrek, bönade och bad. Men skuggan var skoningslös. Den var för stark och med tiden växte den sig större och taggarna som fått fäste satte sig djupare fast i flickan. Efter en tid blev hon tvungen att acceptera att skuggan var där för att stanna. Den var en objuden gäst, en inkräktare och parasit som blev en ständig följeslagare. Livet i strävsamhet och vänlighet som skulle bli rätt blev ett annat liv, ett skuggliv.
Ibland var skuggan mätt och nöjd och höll sig lugn. Då kunde flickan leva mera. Göra saker som var viktiga, roliga och tråkiga. Men saker som borde göras. Människor utan en skugga på ryggen tyckte hon var snäll och duktig. Som kunde göra så många saker trots att hon hade en skugga på ryggen som åkte snålskjuts, ja i den mån den nu alls existerade. Ibland var skuggan hungrig. Hämtade för mycket näring för fort. I de stunderna var det svårt för flickan att leva rätt. Ja det blev till och med svårt att leva alls. Det blev en existens, varken mindre eller mer. Ibland var skuggan rasande arg. Ilsket rytande bara tog och tog den, tills det inte fanns något kvar att hämta. Då blev flickan svag, en suddig figur av den hon en gång var. Människor utan skugga på ryggen tyckte att hon borde kunna mer, göra mer och kämpa mer trots att hon hade en skugga på ryggen som åkte snålskjuts, ja i den mån den nu alls existerade.
Skugglivet blev med tiden ett mindre liv. Ett ensamt liv. Ett liv i dvala liksom svävande i en sorts tyngdlöshet där tiden stod stilla. Där flickan och skuggan levde tillsammans och där det inte längre gick att veta var flickan slutade och skuggan började. Där flickan tvingades hämta sin egen näring i vila och enskildhet, för att skuggan skulle hålla sig nöjd och lugn. Skuggan tankade näring från flickans kropp, från hennes glädje och lycka och tog bort nästan allt det som en gång var vackert och rent. Ljuset blev ibland till mörker. Men oftast var livet bara grått. Ett mellanrum, ett vakuum, ett ingenting, där skugglivet blev till en parallell verklighet. Ett liv bredvid det vanliga livet, det där andra, som skulle levas i strävsamhet och vänlighet för att det skulle bli rätt. Ibland kunde flickan kliva in i ljuset, trots att hon bar skuggan på ryggen, som en besökare från en annan plats men bara korta ögonblick. Vissa stunder kunde hon se in i ljuset och iaktta vad andra människor gjorde. Andra stunder tillsammans med skuggan var så smärtsamma att de blev svåra att minnas i efterhand. Glömskan som blev en barmhärtig vän kom och städade, blekte och suddade bland händelser och minnen, sorg och förtvivlan.
En del människor kunde se konturerna av skuggan och dess vassa taggar. För andra var den osynlig. En del människor trodde till och med att skuggor inte fanns i den här världen. Andra var rädda att skuggan, i den mån den nu faktiskt alls existerade, skulle flytta över till dem och därför drog de sig undan. Många människor ville bara leva med andra som inte bar en skugga på ryggen som åkte snålskjuts, oavsett om skuggan var saga eller verklighet, för att känna sig på den säkra sidan. Men det fanns också människor som levde sitt liv som flickan, som precis som hon bar en skugga på sin rygg. Sedan fanns det också dyrbara människor med vänliga själar, utan skugga på ryggen, som inte var rädda och som ville vara nära ändå. Som försökte hjälpa flickan och ge henne näring. Även om de inte alltid kunde. Som försökte kliva in och finna sig en plats där i skugglivet.
I den här världen där det fanns människor och skuggor, fanns det även häxor och trollkarlar som försökte bekämpa skuggorna. Några av dem trodde till och med att de ägde förmågan att döda skuggorna. De lovade flickan guld och gröna skogar i utbyte mot en del av hennes själ. De erbjöd magiska besvärjelser, dekokter, örter och tinkturer så kraftiga att de skulle kunna få skuggan att släppa taget. Det gjorde flickan också nästan. För skuggan och flickan satt fast i varann och ingen kunde längre veta var flickan slutade och skuggan började. När skuggan tynade bort gjorde flickan också det.
Med tiden blev flickan van vid att skuggan alltid fanns där. Hon mindes inte längre hur det var att leva ett liv i strävsamhet och vänlighet, utan en skugga som åkte snålskjuts på hennes rygg. Skuggan hade blivit så stark att den aldrig tänkte släppa taget om flickan. Förmådde inte heller längre även om den nu hade ägt viljan.
Skugglivet. Det mindre livet. Det som levdes av flickan parallellt, där i mellanrummet mellan ljus och mörker. Det blev inte ett liv som var rätt. Men det blev ett annat liv. Ett liv både vanligt och ovanligt beroende på vem man frågade om vad som var saga och verklighet.
Ett liv i skugga – för att det var så det blev och det som var.
Och ibland när skuggan höll sig nöjd och lugn, precis där, i dessa dyrbara stunder.
Där strålade ljuset försiktigt in.
Text: Magdalena Gustafsson
Illustration: Jessika Fernström
